Ungefär så är statusen på mitt humör. Blir nog lite taggtråd till lunch oxå.
Tycker synd om min omgivning, mest om Chista. Jag har humör och temperament i vanliga fall, men just nu är det löjligt. Jag går igång på precis allt, minsta lilla sak får mig att fullkomligen explodera. Och eftersom jag måste bita mig i tungan på jobbet och ute i stallet så är det Chista som får ta smällarna. Sen att han inte vet när man INTE ska argumentera med mig är ju hans problem. Han är lika het i humöret han, så nu slår det gnistor om Herr och Fru Bergman.

I övrigt känner jag inte så mycket ännu, lite ont i huvudet, det spänner och drar i magen och jag är naturligtvis öm där jag satt sprutorna. Svullen är jag med, ser redan ut att vara i tredje månaden. Men ännu har jag inte lyckats träffa några blodkärl, så jag är inte blå åtminstone.

Igår fick jag stifta bekantskap med en ny spruta, Orgalutran.Ve och fasa säger jag bara, nålen är fan trubbig. Det var inte skönt alls, och jag kan inte fatta att man inte kan få denna varianten i ” pennform ” som Gonal-F sprutan. Då är det ju engångsnålar som man byter, inte föruppdragna sprutor som denna. Jag ser inte framemot kvällens sprutor, inte nånstans.

Imorgon är det dags att återigen åka ner till Malmö för ett ultraljud. Då får vi se om stimuleringen fortskrider som de planerat, eller om vi får avbryta eller öka dosen. Undra hur många fler turer det blir fram och tillbaka innan det är dags för äggplock. Vägen dit är så tråkig och med tanke på humöret jag ligger inne med just nu så känns en två timmar lång bilfärd ihop med Chista mindre lockande.

På hästfronten så fick Rock sig en skrittrunda i skogen med Astrid igår. Jag är så tacksam för all hjälp jag får med mina fyrbenta.
Magnolias juver har börjat ändra lite form. Jag är ju och pillar på henne flera gånger om dagen, så minsta förändring märker man ju av. Men än är det långt till fölning, hoppas jag, vill inte ha nått förtidigt fött föl oxå, känns som att jag har nog att tänka på.

Sara Rahm, veterinär på Klagstorps hästpraktik, har precis varit här och gett Magnolia sin sista EHV vaccin inför fölningen.
Jag har haft en gnagande känsla i magen att något inte riktigt står rätt till. Hon är alldeles för stor för att ha två månader kvar.

Det hela började vid UL-kontrollen på 45 dygn. Sara tyckte först att det var för mycket rörelser på två ställen i magen, hon letade och letade och letade… Vi pratade över möjligheten till att det kunde vara två, men efter en stunds ultraljudande till så sa hon att det bara va en. Att den var riktigt rörlig bara.

Och idag när Sara va ute så pratade vi om detta igen. Hon tycker oxå att Magnolia är för stor, hon är alltså större nu, med två månader kvar, än vad hon var när hon gått tre veckor över förra gången, 2012. Och hon är inte överviktigt eller fet, bara gigantisk över magen.

Bild två dagar innan Daisy kom.

Tyvärr går det ju inte att kolla med UL utan risk för fölet, en rektalundersökning säger oftast ingenting då de ligger ovanpå varandra och man då bara känner den som ligger först. Så det enda jag kan göra är att vänta och se, hålla tummarna att det är så att denna fölungen är betydligt större än Daisy, annars har vi problem.
Usch och fy, håll tummarna att det bara är en.

Dessa två tagna idag.

Ja, veckan som vi precis lämnat bakom oss kunde jag varit utan.

Började med att Vilja, vår ena hund, fick ett EP-anfall. Vet inte hur många utav er som bevittnat ett sådant, men jag kan ju säga att jag trodde hunden skulle dö. Kände mig väldigt maktlös och även om anfallet var över på ett par minuter så kändes det som en hel evighet. Hon kom snabbt till veterinär och är insatt på medicin. Men vi vet ju ännu inte om hon är insatt på rätt dos, så jag går och sneglar på henne hela tiden, väntar på nästa anfall. Men jag hoppas att hon slipper fler. Vi vaktar henne som en hök känns det som, och Chista har med henne överallt nu, vill inte lämna henne ensam med de två övriga ifall ett nytt anfall skulle komma. Det sägs att de andra skulle kunna få för sig att gå på henne, och det vill vi inte.

I torsdag på förmiddagen så skulle jag sitta upp på Okeanosmärren, upptäcker då att hon är halt. Suck suck. Så nu ska det bokas tid och utredas. pga olika omständigheter visste jag ju att detta kunde inträffa, men det är lika jävla tråkigt för det, jag gillar hästen, hon är utav rätt kaliber, har kämparglöd och skulle kunna gå långt. Ja ja, vi får se vad veterinären och ägaren säger, om hon ska behandlas här eller hemma.

På torsdagskvällen gick jag ut för att kvällsfodra, och hittar Rock liggandes i boxen, han hade inte rört sitt em-hö och såg inte pigg ut alls. Fick typ panik, lyckades få upp honom och ut på banan. Ringde Björn Rahm och fick instruktioner. Så vi gick och vi gick och vi gick. Det lättade lite efter två timmar, han bajsade men var fortfarande tagen. Pratade med Vet igen, och de stod stanby att ta emot mig om han skulle försämras igen.
Hela natten mellan tors och fre promenerade jag med honom 10 min en gång i timmen. Morgonen kom, och Rock var helt klart bättre, men inte bra. Fortsatte gå med honom hela dagen i omgångar, gav lite hötussar och tryckte i honom massa linfrö.
På kvällen var jag tvungen att åka till jobbet, men mina stallflickor hade stenkoll på Rock och rappoterade minsta förändring. Väl hemma från jobbet vid niotiden så var det dags att börja promenera igen. Gick varannan timme den natten, och jag vet inte vem utav oss som var tröttast. Men Rock började visa lite humör och det var ett gott tecken. Vrålhungrig var han oxå.
Bestämde att han skulle stå inne på lördagen med, promenerade honom tre ggr på förmiddagen innan jag återigen var tvungen att åka och jobba. Han var nästan sitt vanliga jag igen, trött och lite medtagen, men det var ju inte så konstigt, jag hade ju hållt både honom och mig själv vaken i typ två dygn.
När jag kom hemifrån jobbet på lördagskvällen så stod han och bråkade med sin boxgranne och jag kände att jag kunde andas ut, att han äntligen var oki igen.

Verkar vara massa kolikhästar överallt i den södra delen utav landet just nu. Vädret är ju helmärkligt och mina hästar gräver efter rötter i hagen, så jag tror att Rock fått med sig massa jord, och den jorden lär ju vara allt annat än fräsch. Så nu ger jag linfrökaka till alla hästarna, förebygger jord-sandkolik, bildar ju ett slem som tar med sig jorden ut ur hästen istället för att den ska lägga sig i tarmarna och skapa problem.

Så jag är glad att veckan är över, och att vi påbörjat en ny. Kan ju hoppas att denna blir bättre, den ska förhoppningsvis avslutas med en tävlingsstart på klubben nästa helg.