I tisdags under eftermiddagen så tyckte jag att bebisen inte va lika aktiv som den brukar, funderade på vad det kunde bero på? Om den är lugnare när jag pysslar i stallet än när jag är på jobbet. Jag hade ju känt den, men som sagt inte lika mycket som jag vanligtvis gjort.
När Chista kom från jobbet så käkade vi middag och efteråt när vi satt i soffan så la han som vanligt handen på magen, och utbrister efter ett tag ” va stillsam den är”? Har den varit sånhär hela dagen? Och då börjar tankarna snurra… Jag berättar för honom vad jag funderat över under em och han tyckte vi skulle ringa in. Och vad händer när man ringer förlossningen i K-krona kl 20:30 på kvällen ? Jo, de vill att man ska komma in. Så vi satte oss i bilen och for iväg.
Väl inne så lyssnade BM på hjärtljuden och de var starka och regelbundna. Hon hade ju läst vår journal och förstod att vi blivit oroliga, att det va bättre vi kom in en gång för mycket än en gång för lite.
Vi ser hela upplevelsen som ett studiebesök, och förhoppningsvis nästa gång vi är där har vi en liten med oss hem.

Igår fyllde jag år. Blev riktigt uppvaktad. Har ju diamanter i min vigselring och fick ytterligare att sätta dit utav min man. Sen rosor och chocklad, allt en kvinna behöver. Ingen häst, men jag tror nog jag har så jag klarar mig på den fonten.
Den bästa nyheten igår var att en vän till mig äntligen fick sin lille pojk. jag har hela tiden sagt att han skulle komma på min födelsedag, och det gjorde han. Stort Grattis Linda och Landi.

Make My day, Daisy. Är min första uppfödning E: Sir Oldenburg. En liten dam med långa ben och utav smäcker sporthäst modell.
Har enda sen hon föddes varit väldigt snäll, tillgiven och nyfiken på omvärlden.
Hon är ju född sent på sommaren, Magnolia gick över 23 dygn, så Daisy kom den 15 Juli 2012.
Har ju därför lite att växa i jämfört med sin årskull. Det andra stoet jag har här som oxå är född 2012 fast tidigt på våren är ju lite längre kommen i sin utveckling i kroppen.
Men vi har börjat lite smått med förberedelse för inridning. Och Daisy är inte rädd för nått. Det enda som vi har haft bekymmer med är själva tränsningen. Men hon är inte rädd lr stressad, utan vägrade helt enkelt öppna munnen. I två dagar höll vi på och greja med henne angående detta, men icke. Hon skulle bara inte ha det i munnen. Tredje dagen vi försökte, då hade hon oxå fått ” vila ” från oss i två dagar så bara tog hon det utan problem. Denna häst! Jag har inget emot att hon är envis och har lite humör, kommer bli en helt suverän tävlingshäst om man får henne med sig, men hon kommer nog göra mig lite gråhårig på vägen.
Hon har även haft sadel på sig och varit ute på promenad utan kompisar, detta utan någon form av protest, hon bara knatar på.
Jag hoppas jag kan börja tömköra henne och löshoppa under hösten/vintern för att sen sitta upp i Feb/Mars med sikte på tre-års testet. Men om hon är redo, det får hon själv bestämma. Min hästs välbefinnande och lugna utveckling är viktigare än poäng på papper. Men visst hade det varit skoj att visa henne.

Varit tyst här ett tag, men jag tänkte jag skulle försöka ändra på det. Känns som att tiden står lite still, fast det är ändå Oktober månad och löven har börjat gulna.

Graviditeten fortskrider och jag mår för tillfället alldeles ypperligt, om man bortser ifrån mina nattliga äventyr på toaletten. jag är uppe minst 5 ggr/natt och detta är nog det jobbigaste av allt. Alla som känner mig vet om att jag aldrig haft några sömnproblem, att jag brukar lägga huvudet på kudden på kvällen och sen sova minst 8 timmar i stöten. Så detta är nått nytt som jag har lite svårt att förlika mig med. Men det har en övergång, och det är värt alla toabesök i världen.
Jag är noga övervakad, har inbokade besök till antingen BM lr Gynläkaren varannan vecka känns det som. Men det känns tryggt och de har koll på oss. Moderkakan ligger ju fortfarande inte där de vill att den ska vara, men än har den tid på sig att komma till rätta.

Hästarna då..
Daisy och Electra har påbörjat steget in i vuxenvärlden och deras inridning har påbörjats lite smått. Bägge tar det hela med ro och jag hoppas vi kan fortsätta i samma lugna, positiva anda. Electra kommer ju bli färdig att visas på tre-års testet, men med Daisy är det lite mer ovisst. Hon växer på höjden, men inte på bredden. Ser mest ut som ett spjälstaket just nu.
Rock rids utav Astrid, och de utvecklas tillsammans varje dag. Han gör ju inte det direkt lätt för henne den där herren, jag menar, varför göra mer än vad man behöver? Men jag är så glad att de har honom nu, att han kommer vara i full gång sen när det återigen dags för mig att ta över.
Har inridningshästar på ingång ifrån Stuteri Degerhaga. Nu undrar ni säker hur detta ska gå till i mitt tillstånd, men nu är det ju såhär att jag har min underbara praktikantMalin på plats igen. Och hennes hjälp är ovärderlig. Tillsammans så ska vi nog rida in dessa med. Jag från marken med all kunskap och hon från ryggen med sitt lugn och sin önskan att lära sig mer.
Lilla Juni växer så det står härliga till. Film till annonsen fixade vi igår, så nu hoppas jag hitta ett bra hem till henne.

Jag har hela tiden varit försiktigt positiv till denna graviditeten. Med det bagaget vi har så blir det så. Man vågar inte hoppas för mycket när man är så medveten om hur fort det kan vända. Första gången jag blev gravid -11 så hade jag inte en tanke på missfall och komplikationer. Sånt händer ju andra, inte oss. Men det hände oss, och inte bara en gång. Jag ber inte att ni ska förstå, för det kan ni inte. Jag låter säkert väldigt otacksam och bitter, men våra erfarenheter formar oss till dem vi är, och både Chista och jag är sjukt skadade och sårade just nu.
Jag har tagit varenda symtom som nått bra, ju mer illa jag mått desto bättre. Det har ju varit en påminnelse om att det faktiskt växer nått därinne.

Idag gick jag in i vecka 14, inte ens halvvägs. Oron och ångestern jag känner går inte att beskriva. När alla andra tittar på barnvagnar och köper barnkläder, väljer namn osv letar jag blod i trosorna och vågar knappt titta i toastolen när jag kissar.
Jag kommer inte njuta ett skit utav detta och går detta vägen kommer jag nog aldrig frivilligt bli gravid igen.
Men om det går vägen kommer jag njuta mer utav denna lilla groda än någon annan och jag kommer bli den bästa mamman i hela världen.

Idag ska Chista opereras.
I lördags när han kom instörtandes genom dörren och frågade ambulanspersonalen om det va ett missfall och de svarade troligtvis, så gick han ut och slog näven i längan. Den gick sönder, handen alltså, inte längan. Så den behöver lite justering.
Och höet ska in idag. Så jag säger tack gode gud för grannar, vänner och familj. Vad skulle vi göra utan er? Evigt tacksam för all hjälp, stöd och kärlek vi får.

I lördags var det meningen att jag skulle köra folk till K-hamn från Stoffes. Jag hade velat fram och tillbaka hela dagen om jag skulle följa med ut lr stanna hemma. Jag var ju kissenödig precis hela tiden, så att befinna mig på Östersjö kändes inte helt roligt. Hur kul är det att stå i en kö till bajamajorna hela kvällen?
När det sen visade sig att Johanna skulle vara nykter och kunde köra så slapp ju jag.
Så jag åkte hem efter vi hade grillat, fixade med hästarna, myste med fölis och lite småfix.
Runt 23 tiden var jag färdig för sängen och la mig för att läsa lite.
Känner hur det bubblar till och blir alldeles varmt. Tar naturligtvis med handen och får upp den alldeles blodig.
Rusar ut till badrummet och blodet forsar ur mig, varmt tjockt och mörkrött. Får fullständig panik, försöker få tag i Chista, men det var ju lönlöst, att ringa nån som befann sig på Östersjö var ju dömt. Jag hade tidigare sett att Sassa kört iväg, så där var det ju ingen hemma. Ringer min storasyster som kommer så fort hon bara kunde. Hon slår en blick på mig i badrummet och ringer ambulans. Det var blod överallt. Har ni nångång sett när de avblodar en gris efter slakt? Så såg det ut i badrummet.
Bella gråter, jag gråter.. Och blodet.. som inte vill sluta rinna.
Lyckas få tag i Chista, och han och Johanna kastar sig i bilen från K-hamn och kommer hem strax efter ambulansen anlänt.
Sjukvårdarna, liksom jag tror ju att det är kört. Man kan ju inte blöda så mycket och allt är oki.
De tog så väl hand om mig, den kvinnliga va så lugn och jag kände mig så trygg. Och jag var så glad att Chista hunnit hem så han kunde åka med till K-krona.
Väl inne på akuten blir vi tilldelade ett rum i väntan på gynläkaren. Och allt känns meningslöst, hopplöst och jag undrar hur jag ska ta mig upp ur det här.
Gynläkaren kommer, säger direkt att hon vill ta en titt innan vi pratar. Så upp i gynstolen, som så många gånger förr. Läkaren vänder bort skärmen så jag inte skulle se och påbörjar undersökningen.
Och bebisen lever!! Chista går ifrån att vara likblek till att le med hela ansiktet. De vänder skärmen mot mig, och mycket riktigt, där simmar den lilla grodan runt för fullt och sprattlar. Då brister det för mig fullständigt. Tårarna forsar längs mina kinder och jag kan inte riktigt fatta vad vi just fått se. Läkaren lugnar mig och säger att allt ser bra ur, livmodern är stängd och att det troligtvis är ett brustet blodkärl som orsakat den massiva blödningen.
Vi blir inlagda över natten, får blodstillande och dropp. Chista somnar utav utmattning framåt småtimmarna, men jag är fortfarande i chock och hade väldigt svårt att komma till ro. Hur kunde det vara möjligt?! Hur kan man blöda på detta viset och fortfarande vara gravid?
igår morse kom överläkaren och gick ronden. Vi pratade lite om att jag ska ta det lugnt ett tag och undvika lyft, sex och ridning. Inte bada heller så länge jag äter blodstillande. Jag frågar om vi kan göra ett nytt UL så jag fick se den lilla innan vi åkte hem, och det var inga problem. Den lilla grodan gjorde kullerbyttor därinne och var i allra högsta grad vi liv.
Det var en lättnad att få åka hem, hem till ett nystädat hus. Mina systrar hade städat upp allt blod och bytt i sängen, kastat alla blodiga handdukar och gjort så fint.
Vad skulle jag göra utan min familj?<3 Jag skulle ju påbörjat min semester idag, men på läkarens inrådan så blir det en veckas sjukskrivning istället. Jag menar, hur mycket till semester blir det när man inte får bada, inte lyfta, inte rida eller vågar åka hemifrån. Tack till alla som fanns till hands i helgen...