En utav fördelarna med mitt jobb är att man är ledig mitt i veckan. Vilket jag är idag, som vanligt har jag typ tusen saker planerade , men med tanke på mitt tillstånd ska jag vara glad om jag utför en tredjedel. Det är en utav sakerna som blivit mest påtaglig med den här graviditeten… Jag orkar inte göra så mycket som jag brukar. Detta stör mig lite, men jag vet ju varför, och jag försöker lyssna på min kropp när den säger åt mig att ta det lugnt.
Skickade maken till apoteket igår för att inhandla lite Postafen. Får se om de gör nån verkan, annars får de skriva ut något annat till mig nästa veckan när vi är i Malmö.

Har mentalt börjat förbereda mig inför Magnolias fölning. Går igenom i huvudet vad som komma skall, har jag allt jag behöver hemma? Dubbelkolla med Sara och Björn att de står stand by om nått går fel.
En fölning går snabbt när den väl sätter igång. Daisy va ute på en halvtimme, så där hann jag knappt tänka att nått kunde gå fel.
Jag har även pratat med Bengt, Grannen. Han har förlöst fler kalvar än nån annan jag känner, och ett felläge på en kalv är detsamma som ett felläge på ett föl. Så bättre assistans kan jag knappast få. Sist så kom Sassa kl 03:00 natten då Daisy kom med en termos kaffe i högsta hugg, pyjamas, toppluva och foppatofflor. Bäst jag förbereder henne och kaffebryggaren oxå.
Men nu börjar jag bli lite smått nervös, det närmar sig.
Vad tror ni att det blir? Min gissning är en mörkbrun hingst med vita strumpor fram och en bläs.

De senaste veckorna har varit lite omtumlande. Vi fick ju, efter många års kämpande, många turer till Dr, piller, sprutor, salvor m.m m.m äntligen ett stort fett plus på den den gravstickan.
Jag har fortfarande väldigt svårt att tro på att det ska gå bra, men vi tar en dag i taget.

Första gången jag blev gravid så hade jag inte en tanke på missfall och dyl, jag var gravid och naturligtvis skulle allt gå bra. Den inställningen hade jag behövt ha nu, men efter x-antal missfall så är det svårt att tänka framåt, har svårt att riktigt glädjas åt det. Jag vet ju hur snabbt det kan gå åt helvete.
Vi har fått en tid till UL på RMC i Malmö om två veckor. Om allt ser bra ut där, och grodan växt på som den ska, så kanske, bara kanske vågar jag slappna av lite.
Det är knappt jag vågar säga det högt, men vi är GRAVIDA!!!!!! Lr ja, jag är, Chista hejar på =)

Magnolia blir tjockare och tjockare, växer hon lite till så spricker hon snart. Har satt rejält med juver denna gången, och det är fyllt till bredden på morgonen, men går fortfarande tillbaka en aning när de tas in på kvällen. Men med tanke på storleken på hennes juver så tror jag nog hon väntar en elefantunge. Det närmar sig mer och mer, och jag blir mer och mer nervös. Tycker det är väldigt skönt med kameran i hennes box, har ju stenkoll på henne utan att störa henne. Ställer klockan varje natt och tar en titt på vad hon pysslar med.

Rock har tillfrisknat helt, haft två veckors semester, blivit lite rund om magen och nu är det dags att börja jobba igen. Jag ska hoppa upp och känna hur det känns att rida, har ju slutat med all kuckelemuckmedicin nu och tar bara vitaminer, så rida för Dr får jag nu. Rock är ju en väldigt snäll häst, mycket nerver, men snäll, så jag känner mig inte ett dugg otrygg med att hoppa upp på honom. Han vet att han bär på värdefull last.

Det absolut värsta jag vet är när mina djur är sjuka. Denna veckan har varit så jobbig. Att inte veta vad som felar min gosse, att inte lyckas bryta febern. Det är ju ingen hit för nått levande att ha över 40 graders feber i flera dygn.
Men igår verkar de som att vi nått en vändpunkt, äntligen.
Vi provade ju i förrgår att ge honom tetracykliner, och det verkar som han svarat på det. Trots att anaplasmaproverna inte visat något. Så nu är det en femdagars behandling som gäller, så håller vi tummarna att han blir helt återställd och inte slutar som en snygg gräsklippare.
Så idag var det en febrfri och lycklig gosse som fick gå ut med Molly i hagen som vanligt.
Igår hade jag världens bästa hästvakter på plats. Malin och Maja var här under dagen och kollade till min pärla. Jag var tvungen att jobba, finns ju inget som heter vård utav häst. men jag kunde slappna av lite när jag visste att han var i goda händer. Den där Maja Sagur har verkligen växt till sig, ansvarstagande och pålitlig. Det bådar gott för framtiden för denna unga dam.

Idag ska vi lasta Daisy och köra ner henne till syster. Dock får jag ta hjälp utav pappa och Markus då Annika fortfarande är en blind höna efter sin laseroperation. Jag tycker lite synd om henne, men kan samtidigt inte låta bli att skratta åt ” stevie Wonder ”. Igår när jag ringde henne fick jag be henne vända på telefonen, hon hade inte riktigt fått till det.
Sist jag lastade Daisy gick det smidigt, och jag håller tummarna att fallet blir så även denna gången, men med dessa odjur vet man aldrig, så jag har laddat upp med sedalingel. Tänker inte ta nån onödig fight.

Och jag själv då… Inne på ruvardag 5. Mår lite bättre, då Otrivellsprutan gått ur kroppen. 10 dagar till innan vi kan få nått besked om hurvida det tagit sig eller ej. Dock tror jag inte den sista veckans händelser har varit så bra i sammanhanget, lite sömn, massa stress och oro var ju inte riktigt vad doktorn ordinerat. Men än är loppet inte kört, utan jag ruvar vidare på mitt lilla guldägg.
Fick brev från RMC i veckan med, och ett ägg fick vi till frysen. Och det känns bra, då höll det bra kvalitet, de fryser bara ner toppenägg.

Molly har ju hjälpt mig vaka över Rock hela veckan, men jag vet att hon nu tycker att jag ska återgå till att oroa mig över henne och den stundande fölningen.. Ja, aldrig får man ha det lugnt, tror jag ska börja med plockepinn istället.
mannen min har ordnat övervakningskamera deluxe iallafall, så jag kan följa Molly via telefonen när det börjar bli dags. Man laddar ner en app till Iphonen och kan se henne hemma vart jag än må befinna mig. Alla i stallet ska ladda ner appen, så får vi göra ett stallschema på vakandet. Det blir nog bra.

Idag styrde vi ju återigen bilen emot Malmö. Den hittar snart själv dit tror jag. Det var dags för ett nytt ultraljud och en förhoppning om att den ökade dosen Gonal-F satt lite sprätt därinne.
Och det hade den. Jag fick svar på tal varför jag det senaste dygnet bara har mått sämre och sämre. Varför jag känt mig som en fet gris med massa nålstick på.

Det hade hänt massor därinne, och Dr mätte upp 10 färdiga finfina äggblåsor. Var en massa mindre med, men de lär nog inte hinna bli klara, men vad vet jag. Känns som att karusellen bara snurrar fortare och fortare, ju sämre jag känner mig desto fortare går det. Eller mår jag sämre för att det går fortare?? dagens I-landsproblem.

Ikväll klockan 22 är det alltså dags för sista sprutan i detta IVF-försök, Otrivelle heter den. Den ska man ta exakt 35 timmar innan äggplock. Har inte plockat ut och tittat på just denna nålen, men den kan inte vara värre än Orgalutranen, DET är helt omöjligt.
Så på torsdag är det dags, drogas ner lite och plockas på ägg. Har hört från olika håll att detta inte är en direkt angenäm upplevelse, men nu har vi kommit så långt att jag inte bryr mig längre. Det får göra så ont det behöver, bara vi lyckas. Det värsta med hela tordagen för mig är att jag inte får dricka mitt morgonkaffe, det är katastrof. Ska vara fastande från midnatt, och det inkluderar ju även dricka. Hoppas för Chistas skull att jag kan sova i bilen på vägen ner, annars är jag nog inte så roligt sällskap.

Och OM allt går som det ska, OM Chista simmare håller måttet, OM mina ägg är utav bra kvalitet, OM de överlever befruktningen, OM de delar sig som de ska så blir det ju återinsättning till helgen, lr om de långtidsodlar äggen, på tisdag. Känns som det är många OM med i detta spelet, Undra om oddsen är på vår sida?

När man har kommit så långt att man fått en remiss till IVF har man redan varit inne i karusellen och snurrat ganska länge.
För våran del har vi åkt fram och tillbaka till olika läkare och sjukhus sedan 2011.
Jag har knaprat hormontabletter så det står härliga till, jag har spolat äggledarna, de har tömt mig på blod och tagit cellprover otaliga gånger. För Chistas del har det handlat om spermaprover, blodprover, titthålsop osv.
Många turer, många frågor, men inga direkta svar.
När Hasse, min gynläkare sa ” – det finns inget mer jag kan göra för er, jag skriver en remiss till Malmö ” så fylldes man både utav hopp och förtvivlan. Det innebar ju nya läkare, nya sköterskor, nya prover. Och att berätta vår historia igen. Blekinge och Skåne har inte samma journalsystem, så min IVF-läkare har inte tillgång till mina journaler, han ser bara det Hasse ville han skulle se. Och detta tycker jag är helt galet. Min journal är ju som en hel roman, och det är en bok jag tycker min IVF-läkare skulle läsa.

Direkt när jag hörde ordet IVF åkte jag ju hem och började googla, på gott och ont. Finns många solskenshistorier därute, men oxå många skräckhistorier.
För mig är kunskap makt, så jag läste ju naturligtvis allt jag kom över. Och det som jag hittar som en röd tråd i alla bloggar och på alla forum är att tillslut orkar man inte mer.
Så jag går alltså och väntar på att bli idiot.

Jag är en stark människa, livet har inte varit rättvist mot mig alla gånger, och jag har lärt mig hantera både stor sorg och besvikelse. Kommit starkare ur mina motgångar. Men… För varje nerderlag tar det lite längre tid att studsa tillbaka.
jag följer ett par IVF-bloggar, människor som gjort både tre, fyra.. ja upp till sex IVF-behandlingar. Deras historia är ju lite som min, fylld utav sorg, stora svarta hål och besvikelser. De, liksom jag är storkonsumenter utav gravtester och ägglossningsstickor. Har provat varenda naturläkemedels om finns, akupunktur, olika ställningar, tempat, slaviskt följt schema på hur och när man ska ha sex. Salvor och piller. Men liksom för mig, har inget fungerat.
Och nu äter de alla andra piller.. Sömntabletter, ångestdämpande, är sjukskrivna och nån har skiljt sig.

Är det vad jag har att vänta om vi inte lyckas ?