Dra på trissor 

två gånger på en och samma dag. Gäller ju att hålla ångan uppe och skriva när lusten infinner sig. 

Idag har Sara och Astrid varit ute i skogen med Cappe och Julia. Julia är mitt senaste tillskott till flocken,jag har alltså nu två ponnys, en godkänd hingst och ett diplomsto. Bägge utav den bästa rasen, new forest, och tanken är att dessa två ska få fina fölisar åt mig. Detta året är hon inte betäckt, det blev så sent på säsongen, så hon ska ridas utav Astrid. Så får vi se hur långt de kommer ihop. Kanske blir två hästar på NF-mästerskapen nästa år.  

  
Sara och Cappe är sommargäster här. Han är fyra år efter favorit ask-contendro. Hoppar höghus, har dock attityd som ett mindre tonårsgäng halvfulla på folköl. Behöver lära sig att han inte alltid har rätt och att vi faktiskt finns där för att hjälpa honom, inte stjälpa. Siktet är inställt på breeders nu till hösten, och det kommer gå galant.

Nu ska jag ta det finaste jag har och krypa ner i sängen. 

Natti❤️

  
 

Dags igen? 

Tänkte det va dags att börja blogga lite igen. Hittade en schysst app på nya telefonen så jag kan göra det direkt från den utan massa krångel. 

Så… Jag ska göra ett tappert försök att hålla er uppdaterade om mitt liv här på gården.

Vill ni ha en snabbgenomgång i åtminstone bildväg, så har stallknaggagarden ett instagram konto, bara till att börja följa.

Anmält Peerfect till tävling på söndag. Han och Linnea ska hoppa två klasser. Vi går drastiskt ner i höjd för att försöka bättra på självförtroende på både häst och ryttare. Allt fungerar nästintill prickfritt på träning, men när tävlingsstassen är på blir det tvärstopp. Så nu tar vi ett steg tillbaka och hoppas det ska hjälpa. Han ska även starta dressyren hemma den 5 sep.

Tävling ja, även jag ska starta hemma, rida laget. Känns kul att komma igång igen, vägen tillbaka efter förlossningen har varit allt annat än enkel. Men nu är vi på gång och det känns bättre för varje dag. 

Hoppas vi ses snart igen ?

  

Inget är som väntans tider…

Va längesen jag satte några ord här. Risken är att det bara blir massa gnäll om hur jobbigt det är att vara gravid, och hur synd jag tycker om mig själv för att jag inte kan rida.

Men snart är det över. Jag har 7 dagar kvar till BF och även fått en tid utav K-krona för en eventuell igångsättning om inte bebis kommer när den ska. En fördel med att vara IVF-patient. De låter en inte gå över så värst länge.

10933915_10153043813231410_7955420726923797515_n

Va hos BM igår för sista gången. Allt ser kanon ut. Mina värden är tipptopp och bebisen växer som den ska. Nu är det bara till att vänta….. Men det här med att vänta är ingen hit alls. Jag har dåligt med tålamod, och vill ha min lilla groda hos mig NU!. Jag analyserar minsta lilla känsla, minsta kramp, sammandragning och förvärk. Kändes inte detta lite värre än igår?!? Har jag inte mer ont?!? Frågat mina systrar hur det ska kännas, och där är de ju inte mycket till hjälp, de är ju så olika för alla.
Men det är bara till att vänta, och vänta, och vänta.

Hoppas jag snart är på bättre humör, en piggare och gladare mamma som på sikt kan sätta foten i stigbyglen igen .

Helt galet!

524152_10152872304981410_3184806602150110473_n

70 dagar kvar! Detta trodde jag aldrig, att vi skulle komma såhär långt. Det börjar så sakteliga sjunka in… Vi ska ha barn!?!?

Häromdagen fick jag en kommentar här på bloggen. Och detta är anledningen till att jag skriver och så brutalt ärligt delar med mig utav våra erfarenheter. Jag har förstått att många tycker jag är lite väl frispråkig, med både text och bilder, men det skiter jag i. Vi har alla våra sätt att hantera det som sker, och detta är mitt sätt att hantera våra förluster, vinster och vår (o)lycka. Kommentaren kom från en tjej vid namn Sofia, och jag hoppas du inte tar illa upp att jag publicerar den såhär?! Då får du säga till så tar jag bort inlägget. Men jag vill bara tacka dig, visa min uppskattning.Och du, du är inte ensam. Är det nått du undrar över lr vill fråga så bara fråga på. Jag lovar jag ska svara så ärligt och uppriktigt jag kan.
Tack <3 "jag har varit inne på din blogg ett par gånger, och läst den från början till slut. Jag är 32 år och vi ska påbörja ivf nästa år någon gång. Jag tänker inte stressa…andra stressar åt mig..och undrar när det är dags..vi har haft flera missfall och 2 utomkvedshavandeskap ett i varje äggledare så båda är borta, så därför är det ivf som gäller för oss. Jag ville bara säga att inlägget du skrivit en tid tillbaka om känslor och tankar man får om detta fick mig att skratta, gråta och nicka instämmande framför datorn. jag blev glad att någon skrivit ner det, för det stämmer i minsta detalj in på mig. vet inte vad jag ville säga egentligen…typ tack för att jag får ”följa” er resa 🙂 Och det är skönt att läsa att man inte är helt ensam om detta i världen! Önskar er alla lycka. Kram Sofia "

Gammal mamma?!?

Har fått höra att 33 är rätt sent för att få första barnet. Men hallå?!? Kände ni mig när jag va mellan 20-25 så skulle ni hålla med mig om att jag hade absolut ingenting att erbjuda ett barn i den åldern. Jag var inte färdig med varken mig själv eller livet på krogen.
Nu var ju planen från början att jag och Chista skulle få vårt första barn för runt fyra år sedan, det var då vi förlorade vårt första, så visst, lite sent är vi på det, men jag är enormt glad att vi blir föräldrar nu och att jag inte har nått sen jag va i början på 2o-års åldern.
Idag har vi ordnad ekonomi, ordnat boende, vi vet vad vi vill ha ut av livet och risken att vi skulle få nån form utav livskris framöver för att vi inte anser att vi gjort allt vi ville är minimal.
Absolut inget ont till dem som skaffat barn tidigt, men för egen del så är det tur att jag får barn nu och inte då.

Går in i v 30 idag. Det går fort nu och magen växer för varje dag känns det som. Och jag har lite tur där, det är enbart magen och tuttarna som växer resten verkar bibehålla sin ursprungsform. Och det känns bra, vill inte ha massa extra kilon att dras med längre än nödvändigt. Jag har aldrig varit överviktigt och mår inte bra när vågen visar mer än nödvändigt, även om det just nu är för en god sak. Till sommaren nästa år vill jag känna mig fin i bikini igen.

1981970_10152858539951410_8017699479396157333_n

Unghästarna sköter sig ypperligt. Och nu skrittas Electra med ryttare, och vi har även börjat på styrningen och visat henne skänklarna. Hon tar det hela med ro, och verkar tycka det är skoj att jobba, och att det absolut inte är konstigt att Malin numera sitter på hennes rygg och inte står brevid.

Daisy har vi inte suttit på än, hon är ju som ett spjälstaket i kroppen, har växt mycket på höjden och inte på bredden, så vi väntar lite med det. Men hon longeras lite lätt inspänd, med sadel och träns. Tar alla kommandon från marken och orkar galoppera på volt. Även löshoppningen utvecklas hon i med stormsteg. Hoppade 1,10 igår och klippte det utan problem med luft imellan. Har en riktigt bra teknik och jag är så stolt över henne.

14379_10152857949596410_5148500168624297976_n

Till mina systrar

Jag hade aldrig tagit mig så här långt i denna graviditet om det inte hade varit för mina underbara systrar. För gudarna ska veta att det inte har varit enkelt.
De har stöttat, stått ut med mina frågor,kommit med goda råd eller bara lyssnat.
Störtat hit mitt i natten, ringt ambulans, de städade upp allt blod som kom när vi trodde bebisen var förlorad, bara för att jag skulle slippa ta i det när jag kom hem. Delat både skratt och tårar.
Hela tiden funnits där för mig,så som jag vet att vår mamma hade gjort om hon funnits i livet.
Jag önskar att jag kommer bli en lika bra mamma som ni är till era underbara barn.
Vår mamma hade varit stolt över oss <3 Älskar er, tack för att ni finns <3 Grodan kunde inte få bättre mostrar än er <3 10616674_10152789370891410_1750565804070258486_n

10556307_421537907989077_1077851046214401558_n

Kan inte sova…

Nätterna känns sjukt långa, speciellt när man spenderar största delen utav dem i vaket tillstånd. Är jag inte kissnödig så ligger jag illa och har ont. Har fem kuddar i sängen och försöker palla upp för stöd, men det fungerar bara korta stunder i taget. Men det är snart över, tiden går fort till Januari nu, och sen kommer jag vara vaken nattetid utav andra anledningar. Men det känns helt oki, då är det iallafall inte min kropp som spökar. Då kommer det vara en liten miniChista som härjar runt.

10374986_10152845120256410_3874332687901106596_n

Unghästarna går från klarhet till klarhet.
Daisy jobbar på fint i lina och vi har börjat spänna in henne lite grann. Hon lägger på sig och växer för varje dag nu, och det känns bra. Hon behöver växa både uppåt och på bredden innan jag är nöjd. Longeras med sadel och träns, kan alla röstkommandon och orkar nu galoppera på lina utan att rusa runt. Eftersom jag inte har några planer på att sitta på henne denna sidan jul så får vi arbeta henne för hand, och då bygga lite kondis och muskler inför vårens arbete. Försöka hålla henne väl föberedd inför vårens arbetsuppgifter.

10341972_10152847379771410_1635486660830495973_n

Electra har kommit snäppet längre, henne har vi nu suttit upp på och börjar skritta med ryttare. Och hon sköter sig hur bra som helst. Litar blint på det vi gör, och verkar trivas ypperligt med all uppmärksamhet och att få arbeta. Bådar gott för framtiden.
Kanonpsyke på bägge unghästarna, och det är så skönt.

En pissig vecka kan ju bara bli bättre.

Fredag.. Underbart.. Planerar mysa ner mig med mannen i mitt liv ikväll, ha ett halvt öga på idol och en hand på magen.

Veckan har varit tuff fast med inslag utav bra grejer med, de bra grejerna har hästarna, mannen och de andra underbara människorna jag har omkring mig stått för.

Jag var hos BM igår. Ett inplanerat besök pga utav vårt besök på förlossningen häromdagen och ett besök för att göra glukosbelastningen.
Kan ju inte säga att det smakade gott, men det var absolut inte så farligt som jag har hört att det ska vara. Och nån diabetes har jag inte, de värdena va kanon. Även mitt blodvärde har gått upp, och det känns bra. Det enda som inte var oki var mitt blodtryck, jag ligger så lågt, så lågt.. Men sömnbristen och allmäntillståndet spelar nog in här till stor del.
Bm bokade in mig på ett läkarbesök nästa vecka, hon tyckte jag såg helt knäckt ut och att jag inte skulle jobba de sista veckorna jag har kvar. Vi får väl hoppas Dr är utav samma åsikt, jag behöver vila, få lite ro i kroppen och bara fokusera på vad som komma skall.

Min bror har fått ett återfall. Han är ju narkoman och har varit större delen utav mitt liv, lr ja så länge jag kan minnas har det varit strul och problem. Och vi pratar inte lite hasch nu lr ett och annat piller utan en fullfjädrard narkoman med ärr överallt efter nålar, vi pratar anfetamin, morfin, heroin..
De senaste åren hade han dock skärpt till sig och vi hade detta året åter tagit upp kontakten. Han gick på ett metadonprogram, hade fått jobb och allt verkade så jävla bra. Han bor inte här, utan i Luleå, vi är bara halvsyskon och har aldrig bott tillsammans, men Daniel har alltid varit väldigt speciell för mig. Han är som jag, fast en manlig version.
Och häromdagen kom larmet, inkommen på akuten, nedstängda kroppsfunktioner, kliniskt död.
Men det lyckades rädda honom.
Och vad hade idioten stoppat i sig denna gången då?!? Googla drogen krokodil så får ni se. För mig obergripligt att man kan utsätta sig för nått sånt här.
Och detta behöver jag inte just nu, har jag inte nog att oroa mig över?!?

Idag har jag bestämt att det ska bli en bra dag, så det så!!

Åter på förlossningen.

Tre månader kvar utav den här graviditeten, men vi är redan stammisar på förlossningen.
Igår natt vaknade jag och hade så fruktansvärt ont i ljumsken/magen. Kändes som jag hade världens håll samtidigt som att jag var så grymt kissnödig att det kändes som att buken skulle sprängas. Väckte Chista och vi var uppe och vandrade runt lite. Tyckte det släppte efter ett tag och jag låg och slumrade lite mellan varven.
Framåt morgonen va smärtan påtaglig igen och jag ringde in till förlossningen.
De ville naturligtvis att vi skulle komma in, fråga om jag hade min blindtarm kvar osv. Kul tänkte jag, en lite OP såhär på morgonkvisten är ju aldrig fel?!?
Blev lagd på bekvakning med CTG och de tog massa prover. Även Ul gjordes, både vaginalt och vanligt. En riktigt bra läkare träffade vi, han hade tagit sig tiden att läsa i min journal och det betyder mycket för mig att de vet om hela historien och på så vis slipper ställa en massa onödiga frågor.

Allt var fina fisken med den lille grodan och min smärta förklarade de med att det är ett ligament i ljumsken som börjar ge vika, en smärta jag alltså får leva med ett tag. Det är jag och fotbollsspelarna.
Jag hade ju precis typ tänkt tanken att jag mådde bra och att resten utav tiden skulle förlöpa hyffsat smärtfritt, men tji fick jag, här får man inte slappna av, inte ens lite.
Helt överlycklig över att bebisen mådde bra åkte vi hem. Och i gårkväll tog jag två alvedon innan läggdags och har sovit bättre inatt än vad jag gjort på flera månader, bara varit uppe tre gånger.
Smärtan i ljumsken är kvar, men nu när jag vet vad den beror på tar jag den med ro, jag kan ha ont bara mitt barn mår bra!

Ultraljud, hästar och medium

Har varit en händelserik vecka, en bra vecka. Jobbet har gått in på slutklämmen och jag har 15 pass kvar innan det är dags att gå hem på havandeskap, och det känns helt underbart. Det är inte det att jag har ont lr har några typiska gravkrämpor just nu, men eftersom jag sover så fruktansvärt dåligt om nätterna ska det bli skönt att kunna ta en powernap närsom på dagen det passar mig.

Vi var på UL i onsdags. Allt såg bra ut och den lilla grodan har verkligen växt. Och min moderkaka hade flyttat på sig, så nu är jag en halv cm ifrån en vaginal förlossning utan att ha ett OP-team med kniv redo. Och det känns som att den där sista halva cm kommer vara på vår sida när det väl är dags, för jag vill föda naturligt, men utan komplicationer då.

Jag har ju hela graviditeten haft skumma drömmar om utgången. Att jag föder för tidigt, att vi inte hinner in, att det blir problem osv. Detta stör mig, då det skapar onödig oro och det bidrar ju absolut inte till att förbättra min nattsömn. Så igår vände jag mig till en vän som oxå arbetar som medium. Ni som bor häromkring vet nog vem Sanna är, och ni andra kan googla henne, Sanna Medium, om ni är nyfikna.
Frågan jag ställde till henne var just om mina drömmar och min oro inför resten utav graviditeten och om den skulle sluta lyckligt.
Detta var svaret jag fick.

” Hej min vän. Du kan vara lugn, det ser ut som det kommer att gå snabbt så vänta inte för länge med att åka in när det är dags. Jag ser en vacker liten bebis, jag ser könet på den och när du fått så innan du lägger ut vad det blivit så skickar jag gärna vad du fått. Jag ska hälsa från Birgit på andra sidan och också någon kvinna som säger ”farmor är här”. De håller ett vakande öga på dig så att du tar det lugnt, vilket du inte alltid gör säger dom, så dom brukar ”klubba” dig lite när du ska vila . Birgit kommer att vara med på förlossningen för att du ska känna dig trygg och för att hon vill se bebisen . Hon hälsar att du inte ska ”skälla så mycket på sambon” han gör så gott han kan säger hon . Du kan vara lugn med din förlossning försök att ta det lugnt och njuta, det är din rädsla som spelar dig ett spratt i dina drömmar, här handlar det om ditt självvärde. Birgit och farmor hälsar att du kommer att bli en underbar mamma, lita på dig själv och framförallt säger dom att du behöver inse att du är VÄRD att ha det gott. Njut tjejen säger Birgit. du har en underbar tid framför dig. du kanske inte behöver utmana hästen precis men gör det du känner för. Hon kramar dig och säger att hon finns där för dig. Hon säger också något som jag hoppas du förstår, hon säger: jag led inte, jag hann inte reagera, hon säger också att du inte ska ha skuldkänslor för saker du ville ha sagt men inte hann. jag har hört dom nu säger hon, och tillägger att hon älskar dig väldigt mycket och att hon är MYCKET stolt över dig. Allt ser bra ut, en hund runt dig kanske inte gillar bebisen, det är en yngre hund, stark hund som själv gärna vill vara i centrum, Allt gott. kram Sanna ”

För er som inte vet så är Birgit min mammma, hon omkom i en olycka 2001.
Man kan välja att tro på vad man vill om det här, men för mig är det en trygghet att veta att min mamma vakar över mig och att hon är med mig hela vägen.

Unghästarna fick löshoppa igår. Daisy hade verkligen fattat galoppen och seglade över som ingenting. Hon kanske blir en dubbeltalang, vilket hade varit väldigt roligt.

10690030_10152817480006410_3846067670785366785_n

Är väldigt stolt över hennes utveckling och hoppas verkligen vi är redo till våren för visning.

Astrid och Rock ska ju tävla på klubbtävlingen nästa vecka. Och igår red hon igenom programmen för mig. Och det kommer gå strålande, bara Rock är lite schysst och inte hittar på egna rörelser på banan. Han tycker ju byten, slutor och dyl ska ingå i alla program, och ber man inte om det ordnar han det själv. Knäpphäst <3