Mental status

När man har kommit så långt att man fått en remiss till IVF har man redan varit inne i karusellen och snurrat ganska länge.
För våran del har vi åkt fram och tillbaka till olika läkare och sjukhus sedan 2011.
Jag har knaprat hormontabletter så det står härliga till, jag har spolat äggledarna, de har tömt mig på blod och tagit cellprover otaliga gånger. För Chistas del har det handlat om spermaprover, blodprover, titthålsop osv.
Många turer, många frågor, men inga direkta svar.
När Hasse, min gynläkare sa ” – det finns inget mer jag kan göra för er, jag skriver en remiss till Malmö ” så fylldes man både utav hopp och förtvivlan. Det innebar ju nya läkare, nya sköterskor, nya prover. Och att berätta vår historia igen. Blekinge och Skåne har inte samma journalsystem, så min IVF-läkare har inte tillgång till mina journaler, han ser bara det Hasse ville han skulle se. Och detta tycker jag är helt galet. Min journal är ju som en hel roman, och det är en bok jag tycker min IVF-läkare skulle läsa.

Direkt när jag hörde ordet IVF åkte jag ju hem och började googla, på gott och ont. Finns många solskenshistorier därute, men oxå många skräckhistorier.
För mig är kunskap makt, så jag läste ju naturligtvis allt jag kom över. Och det som jag hittar som en röd tråd i alla bloggar och på alla forum är att tillslut orkar man inte mer.
Så jag går alltså och väntar på att bli idiot.

Jag är en stark människa, livet har inte varit rättvist mot mig alla gånger, och jag har lärt mig hantera både stor sorg och besvikelse. Kommit starkare ur mina motgångar. Men… För varje nerderlag tar det lite längre tid att studsa tillbaka.
jag följer ett par IVF-bloggar, människor som gjort både tre, fyra.. ja upp till sex IVF-behandlingar. Deras historia är ju lite som min, fylld utav sorg, stora svarta hål och besvikelser. De, liksom jag är storkonsumenter utav gravtester och ägglossningsstickor. Har provat varenda naturläkemedels om finns, akupunktur, olika ställningar, tempat, slaviskt följt schema på hur och när man ska ha sex. Salvor och piller. Men liksom för mig, har inget fungerat.
Och nu äter de alla andra piller.. Sömntabletter, ångestdämpande, är sjukskrivna och nån har skiljt sig.

Är det vad jag har att vänta om vi inte lyckas ?