En dag i taget…

I går hade jag en ny tid till Ul i K-hamn. Dagen gick så sakta, och jag var så nervös. Ena minuten inbillar jag mig att jag känner hur det rör sig i magen och nästa så tror jag att den inte lever. En riktig berg och dalbana.

Det var en ny stjärna till läkare jag skulle träffa, trodde jag hade gått igenom dem alla, men tydligen hade jag missat den här.
Han var kanon, lugn och metodisk. Förklarade varenda lite millimeter utav min livmoder som vi såg på skärmen. Visade vartifrån blödningen uppkommit, mätte livmoderhalsen och allt såg bra ut. Moderkakan hade flyttat sig 1,4 cm nu på en vecka. Det låter inte mycket, men tydligen var den exakt där han ville den skulle vara, nu var det bara en kant utav den som fortfarande va i risk för blödning.
Ni anar inte hur skönt det var att se den lilla slå frivolter därinne, och gud va den hade växt, märks att det händer mycket nu.
Läkaren förklarade att störtblödningen som jag hade haft inte påverkat bebisen överhuvudtaget, även om det var svårt att tro. Allt såg ut som det skulle i dagsläget och det enda jag skulle göra va att ta det lugnt och vänta ut blödningen. Blev fortsatt sjukskriven och ordinerad vila pga blödningsrisken, men för mig är det ganska psykiskt oxå, jag menar… tänk att göra ett lyft på jobbet och det händer nått?!? Hemska tanke.

Nu ska jag försöka ta en dag i taget och göra minsta möjliga och hoppas det blir Januari snart.

Tack för allt stöd, hjälp och uppmuntran. Man märker verkligen vilka ens vänner är när det blåser storm <3