Med risk att låta sjukt bitter!

Jag har hela tiden varit försiktigt positiv till denna graviditeten. Med det bagaget vi har så blir det så. Man vågar inte hoppas för mycket när man är så medveten om hur fort det kan vända. Första gången jag blev gravid -11 så hade jag inte en tanke på missfall och komplikationer. Sånt händer ju andra, inte oss. Men det hände oss, och inte bara en gång. Jag ber inte att ni ska förstå, för det kan ni inte. Jag låter säkert väldigt otacksam och bitter, men våra erfarenheter formar oss till dem vi är, och både Chista och jag är sjukt skadade och sårade just nu.
Jag har tagit varenda symtom som nått bra, ju mer illa jag mått desto bättre. Det har ju varit en påminnelse om att det faktiskt växer nått därinne.

Idag gick jag in i vecka 14, inte ens halvvägs. Oron och ångestern jag känner går inte att beskriva. När alla andra tittar på barnvagnar och köper barnkläder, väljer namn osv letar jag blod i trosorna och vågar knappt titta i toastolen när jag kissar.
Jag kommer inte njuta ett skit utav detta och går detta vägen kommer jag nog aldrig frivilligt bli gravid igen.
Men om det går vägen kommer jag njuta mer utav denna lilla groda än någon annan och jag kommer bli den bästa mamman i hela världen.

Idag ska Chista opereras.
I lördags när han kom instörtandes genom dörren och frågade ambulanspersonalen om det va ett missfall och de svarade troligtvis, så gick han ut och slog näven i längan. Den gick sönder, handen alltså, inte längan. Så den behöver lite justering.
Och höet ska in idag. Så jag säger tack gode gud för grannar, vänner och familj. Vad skulle vi göra utan er? Evigt tacksam för all hjälp, stöd och kärlek vi får.